Inledning
Bergförstärkning är en central del av byggandet av tunnlar, bergrum, schakt och andra underjordiska anläggningar. Syftet är att skapa tillräcklig bärförmåga, stabilitet och beständighet genom att bergmassan får samverka med förstärkningsåtgärder som bergbultar, sprutbetong, armeringsnät och i vissa fall stålbågar eller betonginklädnad. Trafikverkets tekniska krav omfattar bland annat utformning, dimensionering, material, utförande och kontroll för svenska väg- och järnvägstunnlar.
I Sverige används bergförstärkning i bland annat väg- och järnvägstunnlar, tunnelbanor, vattenkraftanläggningar, gruvor och andra underjordsanläggningar. Trots att många svenska bergarter har hög hållfasthet, men kan bergmassan innehålla sprickor, svaghetszoner, vattenförande partier och varierande spänningsförhållanden. Därför räcker det inte att enbart bedöma själva bergarten; hela bergmassans struktur och beteende måste analyseras.
E4 Förbifart Stockholm visar hur stor betydelse bergförstärkning har i modern svensk infrastruktur. Projektet omfattar en 21 kilometer lång vägsträckning, där drygt 18 kilometer går i tunnel, och Trafikverket beskriver att bergarbetet omfattar både sprängning, förstärkning, tätning och fortlöpande kontroller.
Bergmassa och stabilitet
Det är viktigt att skilja mellan bergmaterial och bergmassa. Bergmaterial syftar på egenskaper hos själva bergarten, exempelvis hållfasthet, densitet och elasticitetsmodul. Bergmassa beskriver däremot berget som helhet, inklusive sprickor, svaghetszoner, vatten, geologiska strukturer och naturliga spänningar.
En bergart kan vara stark vid laboratorieprovning men ändå skapa stabilitetsproblem i en tunnel om den är kraftigt uppsprucken. Sprickor delar berget i mindre block, och dessa block kan glida, rotera eller falla ut från tunnelns tak och väggar om deras tyngd blir större än motverkande friktion och stöd. I svenska förhållanden är blockutfall längs sprickor och svaghetsplan ett vanligt stabilitetsproblem i underjordsanläggningar.
När ett tunneluttag genomförs förändras bergspänningarna runt öppningen. Berget måste då omfördela de krafter som tidigare överfördes genom den borttagna bergmassan. Beroende på bergkvalitet, tunnelgeometri och spänningssituation kan detta leda till sprickbildning, deformationer, lokala brott eller instabila block.
Stabiliteten påverkas därför av tre huvudsakliga faktorer: bergmassans egenskaper, tunnelns eller bergrummets utformning samt spänningssituationen runt öppningen. Ett berg med enstaka tydliga sprickor kan ofta säkras med lokala åtgärder, medan kraftigt uppsprucket eller svagt berg vanligen kräver mer systematisk förstärkning.
Förundersökning och kartering
En säker bergförstärkning börjar med förundersökningar. Enligt Trafikverkets krav ska en förundersökning ge nödvändig information om geologiska, hydrogeologiska och bergmekaniska förutsättningar, exempelvis bergart, sprickmönster, svaghetszoner, vattenförhållanden och bergspänningar.
Underlaget används för att ta fram en ingenjörsgeologisk prognos. Prognosen ska beskriva förväntade bergförhållanden och tydligt redovisa vilka delar som bygger på observationer respektive tolkningar. Trafikverket kräver också att osäkerheter i prognosen värderas och graderas.
Trots goda undersökningar går det inte att känna till alla förhållanden innan tunneldrivningen börjar. Därför är bergkartering under byggskedet avgörande. När berget exponeras efter sprängning kan geologer och bergingenjörer bedöma den faktiska bergkvaliteten, identifiera sprickor och bedöma om förstärkningen behöver justeras.
Förbifart Stockholm visar varför denna anpassningsförmåga är viktig. Trafikverket framhåller att undersökningar och prognoser görs före byggandet, men att man ändå inte alltid vet exakt hur berget ser ut eller beter sig när tunneln drivs fram. Därför genomförs regelbundna mätningar, kontroller och uppföljningar både i och utanför tunneln.
Bergbultar
Bergbultar är en av de vanligaste metoderna för bergförstärkning i Sverige. En bergbult är vanligen en stång av stål som installeras i ett borrat hål och förankras i berget, ofta med cementbruk eller genom mekanisk förankring. Bultens huvudsakliga funktion är att stabilisera lösa block eller bergpartier genom att koppla dem till mer stabilt berg bakom en möjlig brottyta.
Bultar kan ta upp dragkrafter och minska risken för att bergblock faller eller glider längs sprickor. Vid ett identifierat block kan bulten placeras och riktas så att den motverkar blockets rörelse. Därför är sprickkartering ett viktigt stöd för selektiv bultning, eftersom den gör det möjligt att identifiera block som har en ogynnsam geometri.
Selektiv bultning används när instabila block eller lokala svaghetszoner kan identifieras tydligt. Metoden är materialeffektiv eftersom bultar sätts där de verkligen behövs, men den förutsätter god bergkartering och rätt bedömning av blockens geometri.
Systematisk bultning innebär att bultar installeras i ett regelbundet mönster över större ytor. Den används när berget är kraftigt uppsprucket eller när det är svårt att säkerställa att alla möjliga riskblock har identifierats. Jämfört med selektiv bultning ger systematisk bultning en större säkerhetsmarginal, men kräver mer material, arbete och kostnad.
Bultar kan också vara förspända eller ingjutna. Förspända bultar kan ge ett direkt stöd efter installation, medan ingjutna bultar normalt samverkar med berget när deformationer uppstår. Valet beror på bergförhållanden, belastning, krav på funktion och den tekniska livslängden.

Sprutbetong
Sprutbetong är betong som appliceras direkt på bergytan med sprututrustning. Den används vanligen efter skrotning, vilket innebär att lösa stenar och svaga bergpartier avlägsnas från tak och väggar innan förstärkning utförs.
Sprutbetongens viktigaste funktion är att säkra bergytan, hålla kvar mindre block och minska risken för successivt stenfall. Ett yttäckande skikt kan fungera genom vidhäftning mot berget, medan ett tjockare skikt kan ta upp last genom böjmotstånd och fungera som ett bärande skal tillsammans med bergmassan.
Fiberarmerad sprutbetong är en etablerad förstärkningsmetod i svenska bergtunnlar. Ett exempel är vägprojektet Södra länken i Stockholm, där sprutbetong användes som den huvudsakliga förstärkningsmetoden och fiberarmerad sprutbetong applicerades i tunnelns tak. Fibrerna förbättrar sprutbetongens seghet och resthållfasthet, vilket innebär att materialet kan fortsätta bära last även efter sprickbildning. Detta är särskilt viktigt i sprickigt berg, där förstärkningsskiktet behöver kunna hantera ojämna belastningar och mindre deformationer.
Ett tunt lager sprutbetong fungerar främst som ytskydd och stabiliserar mindre stenar. Ett tjockare, fiberarmerat lager kan däremot bidra mer aktivt till bärförmågan. Sprutbetong ensam är dock ofta otillräcklig om stora block riskerar att lossna längs tydliga sprickplan. I sådana fall krävs normalt även bergbultar.
Samverkan mellan metoder
I svenska bergtunnlar är kombinationen av bergbultar och fiberarmerad sprutbetong mycket vanlig. Bultarna stabiliserar större block och sprickiga bergpartier, medan sprutbetongen säkrar ytan, håller kvar mindre fragment och fördelar lokala laster över en större yta.
Ett exempel är ett stort block i tunnelns tak som avgränsas av flera sprickor. Ett tunt lager sprutbetong räcker normalt inte för att garantera blockets stabilitet, eftersom blockets tyngd kan bli betydligt större än sprutbetongens lokala kapacitet. Bultar kan då förankra blocket i stabilare berg. Om problemet i stället består av många mindre, lösa bergdelar över en större yta är sprutbetong ofta särskilt effektiv eftersom den täcker och sammanbinder ytan.
I vissa svaga eller känsliga partier behöver förstärkning utföras redan före själva tunneluttaget. Trafikverket beskriver att man i Förbifart Stockholm har använt förförstärkning i form av stålrör som installeras i berget före sprängning och förankras med cement. Sådana åtgärder kan kompletteras med bergbultar, stålband och sprutbetong för att skapa stöd och minska risken för instabilitet när nästa tunnelavsnitt drivs ut.
Förstärkning är alltså inte en åtgärd som endast sker efter sprängning. I praktiken är det en process som kan omfatta förundersökning, förinjektering, förförstärkning, skrotning, bultning, sprutbetong, mätning och eventuella kompletterande åtgärder.
Injektering och vatten
Injektering skiljer sig från bultning och sprutbetong eftersom huvudsyftet är att begränsa vatteninflöde, inte att direkt bära upp bergblock. Metoden innebär att cementbaserat eller kemiskt bruk pumpas in i borrhål och sprickor för att minska bergets genomsläpplighet.
Vatten kan påverka både byggproduktionen och stabiliteten. Vatten i sprickor kan minska friktionen längs sprickytor, transportera material och skapa problem med arbetsmiljö, beständighet eller miljöpåverkan. Därför måste vattenhantering och bergförstärkning samordnas i tunnelprojekt.
I Förbifart Stockholm tätas berget med cement före sprängning för att begränsa inläckning till bergtunnlarna. Trafikverket följer också grundvattennivåer, vattenkvalitet, inläckage till tunnlar och eventuella sättningar i mark och byggnader.
Projektet visar dessutom att tätningsarbetet behöver följas upp och anpassas. Trafikverket beskriver att vissa sträckor har krävt mer tätning än ursprungligen planerat, vilket har lett till utvärdering av utförandet, fler mätningar, inspektioner och uppgraderade tekniska lösningar.
Likheter med jordförstärkning
Denna artikel handlar främst om bergförstärkning, men det finns vissa likheter med stabilisering av jordslänter och lösa jordmassor. I båda fallen är målet att begränsa ras, skred och oacceptabla deformationer.
Sprutbetong, armeringsnät och förankringsprinciper kan användas både i berg och i jord. Metodernas funktion och dimensionering skiljer sig dock tydligt åt. I berg används bultar främst för att förankra sprickiga block och stabilisera bergmassan. I jord används i stället ofta jordspikning, geonät, geotextilier, pålar, stödmurar och dränering.
Jord har vanligtvis lägre hållfasthet än berg och påverkas i högre grad av vatten, portryck och erosion. Därför är dränering och kontroll av grundvatten ofta avgörande vid släntstabilisering. Om portrycket ökar minskar jordens effektiva spänning och skjuvhållfasthet, vilket kan öka risken för skred.
Sprutbetong och armeringsnät kan användas som ytskydd i jordslänter, exempelvis mot erosion och mindre ras. De är dock normalt inte tillräckliga som enda åtgärd vid risk för större jordskred. Då kombineras de vanligen med jordspikning, dränering eller stödkonstruktioner.
Det är därför viktigt att använda rätt begrepp. För berg används främst bergförstärkning, medan man för jord normalt använder jordförstärkning, markförstärkning eller släntstabilisering.
Dimensionering och observationsmetoden
Dimensionering av bergförstärkning innebär att bedöma vilka åtgärder som krävs för att uppnå tillräcklig bärförmåga, stabilitet och beständighet. Dimensioneringen kan bygga på erfarenhet, bergklassificeringssystem, analytiska beräkningar, numeriska modeller och mätningar under byggskedet.
Erfarenhetsbaserade metoder, exempelvis Q-systemet och RMR-systemet, används för att ge en preliminär bedömning av bergkvalitet och lämplig förstärkningsnivå. De utgår bland annat från sprickfrekvens, sprickegenskaper, vattenförhållanden och spänningsnivåer. Sådana system är användbara men behöver kompletteras med platsspecifik kartering och professionella bedömningar.
Analytiska beräkningar kan användas för tydligt avgränsade problem, exempelvis dimensionering av en bult som ska hålla ett identifierat block. Vid mer komplexa förhållanden kan numerisk modellering användas för att analysera spänningar, deformationer och samspelet mellan bergmassa och förstärkning.
Trafikverket kräver att utredningar och beräkningar för bergtunnlar ska verifiera att kraven på bärförmåga uppfylls och klargöra behovet av bergmekaniska kontroller, till exempel mätningar. Dessutom ska dokumentationen redovisa geotekniska, bergtekniska och hydrogeologiska förutsättningar, krav på teknisk livslängd, vattenhantering, utförande och uppföljning.
En särskilt viktig metod är observationsmetoden. Den innebär att man före byggstart gör en prognos om hur berget och förstärkningen förväntas bete sig. Man bestämmer sedan vilka mätningar som ska göras, vilka gränsvärden som gäller och vilka åtgärder som ska sättas in om verkligt beteende avviker från det förväntade.
Mätningar kan exempelvis omfatta deformationer, spricköppningar, rörelser i bultar och vatteninflöden. Om resultaten visar större rörelser eller högre vatteninflöde än förväntat kan förstärkningen anpassas genom fler bultar, tjockare sprutbetong, extra tätning eller andra förstärkningsåtgärder.
Observationsmetoden är särskilt relevant i bergbyggande eftersom osäkerheten är stor. Enligt SBUF:s rapport om tillförlitlighetsbaserad dimensionering kan kombinationen av mätningar, prognoser och förberedda åtgärder minska risken för oplanerade stopp och möjliggöra en mer effektiv förstärkning utan att säkerheten försämras.
Utförande och kvalitetssäkring
En korrekt dimensionerad lösning fungerar inte som avsett om utförandet är bristfälligt. För bergbultar är bland annat borrhålets riktning, djup och rengöring, bultens placering, förankringslängd, brukets kvalitet och korrosionsskydd viktiga.
För sprutbetong är underlagets förberedelse, betongens sammansättning, fiberinnehåll, spruttjocklek, vidhäftning och härdning avgörande. Ett för tunt eller dåligt vidhäftande lager kan ge otillräcklig kapacitet även om den ursprungliga dimensioneringen är korrekt.
Trafikverket kräver arbets- och metodbeskrivningar för bland annat berguttag, sprängning, installation av bergbultar, sprutbetong och tätningsåtgärder. Dessa beskrivningar ska innehålla krav på material, utrustning, arbetsgång, verifiering, kontroll och hantering av avvikelser.
Dokumentation är också central. Kartering, utförda bultar, mängder sprutbetong, provningsresultat, avvikelser och kontrollåtgärder behöver registreras. Detta är nödvändigt både för kvalitetssäkring under byggskedet och för framtida drift, inspektion och underhåll.
Kompetens hos personalen är en förutsättning för ett säkert resultat. Trafikverket ställer krav på utbildning och certifiering för arbete med bland annat sprutbetong, berginjektering och bultsättning i flera bergprojekt. Svenska Bergteknikföreningen godkänner utbildningsgivare och utfärdar certifikat inom dessa områden.
Beständighet och livslängd
Bergförstärkning ska fungera under den tekniska livslängd som anläggningen kräver. Kraven kan vara lägre för en tillfällig arbetstunnel än för en permanent väg- eller järnvägstunnel som ska fungera under flera årtionden.
För stålbultar är korrosion en viktig fråga, särskilt i fuktiga miljöer eller där förstärkningen ska vara permanent. Sprutbetongens beständighet påverkas bland annat av betongens kvalitet, sprickbildning, vattenpåverkan, frost, brand och möjligheten att genomföra framtida kontroll.
Trafikverket kräver att bergkonstruktioners dokumentation ska omfatta teknisk livslängd, skydd mot vatteninträngning, skydd mot frysning, brandskydd, materialegenskaper och principer för framtida drift och underhåll.
Förbifart Stockholm visar också sambandet mellan långsiktig funktion och miljöskydd. Trafikverket följer både grundvattennivåer och tunnelns inläckage för att begränsa påverkan på bland annat brunnar, byggnader, känsliga vattendrag och markområden.
Slutsats
Bergförstärkning är en viktig del av säkert och hållbart tunnelbyggande. Valet av metod måste baseras på bergmassans kvalitet, sprickor, vattenförhållanden, bergspänningar, tunnelgeometri och krav på funktion samt teknisk livslängd.
Bergbultar och fiberarmerad sprutbetong är de vanligaste förstärkningsåtgärderna i svenska bergtunnlar. Bultarna stabiliserar större block och sprickiga partier, medan sprutbetongen skyddar ytan och säkrar mindre bergdelar. I kombination skapar de ett flexibelt och effektivt system som kan anpassas efter verkliga bergförhållanden.
I mer komplicerade partier kan bultar och sprutbetong kompletteras med exempelvis armeringsnät, stålbågar, förförstärkning och injektering. Förbifart Stockholm visar hur förstärkning, tätning, kontrollmätningar och miljöhänsyn samverkar i ett stort svenskt tunnelprojekt.
En framgångsrik bergförstärkning kräver slutligen noggranna förundersökningar, kontinuerlig bergkartering, genomtänkt dimensionering, kompetent utförande och systematisk kvalitetskontroll. Observationsmetoden är särskilt värdefull eftersom den gör det möjligt att anpassa förstärkningen när verkliga förhållanden skiljer sig från de ursprungliga antagandena.
Källor:
- Hoek, E. (2007). Practical Rock Engineering. Toronto: Rocscience
- Palmström, A. & Stille, H. (2007). “Ground behaviour and rock engineering tools for underground excavations.” Tunnelling and Underground Space Technology
